Den meningslösa delen av filosofin

Det finns en del av filosofin som jag inte begriper, en väldigt stor del: I princip hela den praktiska filosofin. Eller begriper gör jag kanske, men jag kan inte förstå vad det skulle innebära om en etisk utsaga skulle vara sann. Vi tar stöld som exempel. Vad skulle det innebära om det var fel att stjäla? Alltså, jag förstår ju etiska preferenser. Jag tycker också att det är fel att stjäla. Säkert bara under vissa premisser, men det är inte intressant just nu, vad skulle det faktiskt innebära om det var fel att stjäla?

Själv tycker jag att det är som att fråga vad det skulle innebära om vaniljglass vore godare än chokladglass.  Jag tycker att vaniljglass är godare, men det är en personlig preferens, ingenting allmängiltigt. Om det funnits en gud, så kanske det hade gått att förstå. Fast varför skulle vi följa en guds bud? Det kanske är en ond gud? Är en gud allsmäktig om han definieras av begreppen ond eller god? Och hur kan vi veta att våra preferenser är de riktiga?